Cecilia Ottosson

Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen längre.. i september förra året tog jag mitt livs jobbigaste beslut. Att hitta ett nytt hem åt min bästa vän, Zeke. Han behövde ett aktivare hem där han kunde få använda huvudet flera gånger per dag, vilket han inte kunde få hemma hos mig pga sjukdomar, smärta osv. Så det var svårt att aktivera honom vissa dagar. Jag köpte en agility bana så vi skulle kunna gå ut på gården och träna. Men han behövde mer mer och mer. Han sprang lös och blev aldrig trött. Det var huvudet han behövde använda. Prova aktiveringsleksaker av olika sorter, men icke. Han behövde mer. Det räckte inte. Jag mådde dåligt för att jag kände att jag inte räckte till för honom. Han är ju värld det bästa!

 

Även fast jag inte hade kunnat hittat en bättre hem åt honom mår jag dåligt varje dag. Även hon som har honom nu säger att det är den mest aktivaste hund hon någonsin stött på. (han har border collie i sig, känd för att behöva arbeta med huvudet) Jag saknar min Zeke så det gör ont. Dom säger att det ska bli lättare med tiden, men det blir det inte. Det blir bara värre. Han är mitt allt och min bästa vän. Hur fan ska jag klara livet utan honom vid min sida? Vet att han har ett mycket bättre hem nu, de är det jag försöker tänka på. Att jag vet att jag gjort rätt och tagit rätt beslut. Men det är svårt att tänka på det ibland när saknaden tar över alldeles för mycket. Har inte varit och hälsat på honom något under det här halvåret heller. Jag klarar inte av det! Skulle bryta ihop och aldrig kunna lämna honom.